vet ni hur kul de är att klättra på väggarna? att inte ha nånting att göra. att bara gå runt  i en lägenhet fram och tillbaka. skulle vara kul om nån kunde skicka ett sms och fråga om jag har lust att hitta på nåt. men de händer inprincip aldrig. det är som vanligt jag som får höra av mig till folk. jag förstår inte va problemet är? är de för att jag har barn nu och ni tror att jag inte kan hitta på saker för de. då ska jag tala om för er att nelly inte är ett probelm. hon kan följa med över allt och hon är inget hinder. och så är de alltid jag som måste åka runt till folk, varför kan ni aldrig komma hit? är ni skrämda av att jag har nelly nu, och att det är ett problem att komma hit. eller va är de frågan om. det känns som om de bara funkar att umgås när de passar er? jag har liksom inte bett om att vi ska åka till gran canaria eller åka och tåg luffa. bara för att jag har barn betyder det inte att mitt liv är slut och att jag inte kan hitta på saker överhuvudtaget. jag är liksom 21. och det är den åldern man ska ha roligt. och jag kan göra inprincip allt jag vill fortfarande. det är vilja det handlar om. och jag tänker inte bli den morsan som går hemma hela dagarna. man mår bra av frisk luft och att hitta på saker. och här om dan så undrade jag om de var nån som ville åka iväg nån stans och ta en glass men de va inte en jävel som lyfta ett finger och visade intresse. inte ens att åka och ta en glass kan ni offra. fy fan!! jag undrar vart mina så kallade vänner är nånstans?

jag tänker inte höra av mig till nån hädan efter.
så får vi se om de finns några riktig vänner.
jag är så trött på det här nu!