Ännu en gång sitter jag framför bloggen igen, men ofta är det inte. Men denna gång känns det sorgligt men av vilken anledning vet jag inte, kanske för att det är valborg kanske inte. tanken av att veta att dom flesta är med sin käraste idag gör ont när man själv inte har någon. visst jag har Nelly och det är de bästa i mitt liv. men det är ändå inte samma sak. hon kan inte pussa mig eller krama mig eller prata med mig eller säga: jag älskar dig!! Det blir väldigt ensamt ändå. Att vara ensam stående är väldigt tufft, skulle vara skönt med nån som la en hand på min axel och sa; att jag är duktig och stark som klarar av allting. eller säger: jag älskar dig för den du ÄR!!! Jag är den jag är och kan inte vara nån  annan men antagligen så räcker inte de. Att få en komplimang skulle få mina ögon att le. Äkta kärlek verkar bara vara till för några få. kärlekens stig är väldigt knaglig men jag har gått vilse, och det finns ingen som kan hitta mig och leda mig tillbaka. Är det så mkt begärt att vilja ha nån man kan krama om eller pussa på eller att sitta o mysa i soffan och få känna närhet av?
En människa sa en gång till mig "du är inte gjord för förhållanden". Och de är första gången nu som jag tror på henne. Jag orkar inte att leta efter mr right och jag orkar inte bli sårad mera. Varför ska man behöva genom lida nåt som är så svårt?