Ännu en gång sitter jag framför bloggen igen, men ofta är det inte. Men denna gång känns det sorgligt men av vilken anledning vet jag inte, kanske för att det är valborg kanske inte. tanken av att veta att dom flesta är med sin käraste idag gör ont när man själv inte har någon. visst jag har Nelly och det är de bästa i mitt liv. men det är ändå inte samma sak. hon kan inte pussa mig eller krama mig eller prata med mig eller säga: jag älskar dig!! Det blir väldigt ensamt ändå. Att vara ensam stående är väldigt tufft, skulle vara skönt med nån som la en hand på min axel och sa; att jag är duktig och stark som klarar av allting. eller säger: jag älskar dig för den du ÄR!!! Jag är den jag är och kan inte vara nån  annan men antagligen så räcker inte de. Att få en komplimang skulle få mina ögon att le. Äkta kärlek verkar bara vara till för några få. kärlekens stig är väldigt knaglig men jag har gått vilse, och det finns ingen som kan hitta mig och leda mig tillbaka. Är det så mkt begärt att vilja ha nån man kan krama om eller pussa på eller att sitta o mysa i soffan och få känna närhet av?
En människa sa en gång till mig "du är inte gjord för förhållanden". Och de är första gången nu som jag tror på henne. Jag orkar inte att leta efter mr right och jag orkar inte bli sårad mera. Varför ska man behöva genom lida nåt som är så svårt?  

jag tror inte att bloggande är nåt för mig faktiskt. senast jag skrev nåt är snart för 2 månader sedan. jag får heller inte tid till att skriva någonting. och när jag får de så har jag ingen lust :P. men men thats life. har börjat fundera på vilka namn Nelly ska ha mera, och äntligen har jag kommit på nåt bra. Ett namn från min mammas sida och ett från min pappas. ville helst ha ett från min farmor men visste inte vad hon hette i andra namn så mamma och jag skickade till riksarkivet och frågade. Och dom hitta inget namn mer en hennes för namn. Så det var lite synd. Men sen så hittade jag ett ovanligt efternamn som min farmors pappa hette, så jag har mer eller mindre bestämt mig för att byta till de.
I helgen har jag varit hos Josse och Henke, det var roligt ;) sen på lördagen åkte jag till björn och käka, så han fick träffa Nelly också. Dom fann varandra snabbt dom, men Björn har alltid varit en lekfarbror så han är en perfekt barnvakt sen när man behöver det. Men de blev också en väldigt omtumlande helg. Min syster valde sina sista ord med att säga att vi eller mindre inte ska ha nånting med varandra att göra, och tröck på precis alla ömma punkter som hon visste jag hade. Så det blev att man fällde en liten tår. Men det är hennes misstag. Jag behöver inte  ha "SVIN" i mitt liv. På tal om svin så hatar jag när folk säger saker och inte håller vad dom lovar, ska de vara så sjukt jävla svårt att hålla sig till sanningen. Säg inte saker om man inte vet om man kan hålla det!!!
Nelly hon bara växer och växer, en tjock liten guldklimp är vad hon är. Stackars mormor och morfar har haft influensa i tre veckor så dom har varit jätte irriterade över att dom inte har kunnat träffa Nelly. Under tre veckor händer de ju väldigt mycket. Och under 2 månader ännu mer! Vilka stollar. Men det är ju tur att det finns underbara och goa människor runt om som bryr sig. Nellys dop klänning är också färdig så nu ska jag bara åka och köpa banden till klänning, åt helvete med rosa band. Jag bryter traditionerna och kör mitt eget race, som vanligt!!!!
Idag blir det att åka och köpa en resesäng, och en mobil till Nellys spjälis!



Shing bye!!!